Aktiemarknaden – den älskade barometern för vår nations ekonomiska hälsa – har tagit plats i centrum igen och levererar ett nästan dagligt skådespel av rekordhöjder. Siffrorna verkar viska om triumf, rikedom och en blomstrande ekonomi. Men dessa höga siffror kan kännas som den glittrande fronten på en annars vanlig fasad. Tittar man bortom rubrikerna framträder en annan historia, en där ekonomiskt välstånd fortfarande är frustrerande utom räckhåll för många, även om marknaderna verkar utföra sitt finaste trick.
Hur kunde kopplingen mellan aktiemarknaden och den faktiska ekonomin bli så tydlig?
Myten om att de två rör sig i tandem har fått fäste i vårt nationella medvetande, där företagsvinster likställs med medelklassens välstånd och där man antar att en ständigt stigande Dow Jones måste betyda att vi alla på något sätt vinner. Ändå är det genomsnittliga amerikanska hushållet oberört av dessa marknadsrallyn, eftersom den ekonomiska tillväxten knappast har översatts till stigande löner eller ökade möjligheter. Om något har vår förälskelse i marknaden bara fördjupat skillnaderna.
För att förstå hur denna märkliga klyfta ökade måste vi se tillbaka på en tid då USA:s förhållande till företag började förändras. Det moderna företaget fungerade en gång som ett löpande band som omfördelade välstånd genom löner, pensioner och förmåner och bidrog till att bygga upp en stabil, om än ibland blygsam, medelklass. Men 1970 publicerade ekonomen Milton Friedman en numera berömd essä där han förklarade att företagens sociala ansvar är att öka sina vinster. Och vips hade en tyst revolution inletts – en revolution som inte bara skulle omforma den amerikanska arbetsplatsen utan även själva innebörden av framgång.
Idag fördelas belöningarna för marknadsvinsterna mer selektivt. Färre hushåll än någonsin äger aktier och den del av den ekonomiska kakan som arbetskraften gör anspråk på har krympt stadigt under årtiondena. De som gynnas – chefer, finansmän och det översta skiktet av förmögna – gör det på ett sätt som vidgar klyftan mellan rika och fattiga. Vi ser en välbekant ritual utspela sig: företag höjer aktiekurserna genom att omdirigera vinster till aktieåterköp och utdelningar, ofta på bekostnad av återinvesteringar i sin egen tillväxt eller till och med i sina egna anställda.
Verktygen för finansiell ingenjörskonst
De finanstekniska verktygen – hur komplexa och svårfångade de än må vara – verkar vara konstruerade för ett enda syfte: att skapa en illusion av framsteg. Återköp av aktier, som tidigare sågs som en form av marknadsmanipulation, har blivit ett populärt instrument för att höja aktiekurserna. Faktum är att företagen i S&P 500 spenderade över hälften av sina intäkter mellan 2007 och 2016 på att återköpa aktier. Ytterligare 39 procent gick till utdelningar och endast en liten del gick till forskning, utveckling eller löneökningar. Dessa beslut, som hyllas av investerarna, betalas i form av förlorade arbetstillfällen, nedlagda fabriker och hela samhällen som urholkas av ekonomisk nedgång.
Nedfallet når platser som Brokaw, Wisconsin, där stängningen av det hundraåriga Wausau Paper-bruket sände chockvågor genom staden. Nedläggningen var inte en följd av dåliga affärer utan av aktieägarnas krav på snabbare avkastning på investeringarna. Historien är knappast unik. För många innebär den amerikanska drömmen inte längre välstånd genom hårt arbete utan överlevnad i en ekonomi som känns likgiltig inför deras kamp.
Samtidigt är aktieindex som S&P 500 och Dow Jones fortfarande vördade kulturella ikoner, vars fluktuationer följs lika noggrant som en meteorolog följer vädret. Trots att indexen verkar opartiska har de i allt högre grad blivit verktyg för att koncentrera rikedom snarare än att sprida den. För varje ny rekordnotering blir gapet mellan allmänhetens uppfattning och den ekonomiska verkligheten allt större.
Kanske är aktiemarknaden därför ett bättre mått på ambitioner än på prestationer. Den speglar inte det konkreta amerikanska livet utan investerarnas ogripbara förhoppningar och spekulativa energi, som ständigt strävar mot en svårfångad horisont. Att se marknaden skjuta i höjden är att bevittna en storslagen föreställning – en föreställning som ber oss att inte tro på något och omfamna möjligheten till oändlig tillväxt, även om vi känner hur marken ger vika under våra fötter.
Därmed inte sagt att marknaden inte har någon inverkan på den verkliga världen.
Dess svängningar formar företagens beteende, vägleder investeringsstrategier och påverkar den offentliga politiken. Men i sin obevekliga strävan att belöna aktieägarna framför allt annat har den förändrat kalkylen för vad det innebär att vara framgångsrik i USA. Konsekvenserna av detta skifte har i tysthet ackumulerats under årtionden och undergrävt grunden för det delade välstånd som en gång definierade vår ekonomiska anda.
Lösningen är dock inte att helt enkelt överge jakten på aktieägarvärde, utan att omdefiniera det. Det är dags att föreställa sig en ekonomi där det amerikanska näringslivet återgår till en långsiktig vision, där aktieägarna inte bara ser värdet i sina aktier utan också i de anställdas välbefinnande och samhällenas motståndskraft. Om marknaden ska vara mer än ett spel med siffror måste den återspegla ett förnyat socialt kontrakt – ett kontrakt som inte kräver ett val mellan vinster och människor.
Aktiemarknadens rekordhöga nivåer kan mycket väl vara de glittrande vägvisarna på en väg som inte leder någonstans. Vad som ligger bortom dem är fortfarande osäkert, men det finns ett val att göra om vart den vägen tar oss härnäst: mot en framtid byggd på kollektiv tillväxt eller mot en guldålder som definieras av fördjupade ojämlikheter. Och klockan tickar, lika säkert som marknadens tickande klocka någonsin har gjort.
Om du vill veta mer om investeringar och tycker att det här ämnet är spännande måste du besöka vår webbplats